Visingsborg Slottsruin

Bygget av slottet påbörjades på 1570-talet. Tegel från Alvastra kloster och ett nyetablerat tegelbruk i Gränna användes för att uppföra den första delen av slottet, som byggdes i fyrkant med fyra torn och vallgrav. Det stod inte helt klart förrän på 1660-talet. Slottet övergavs 1680 efter att grevskapet dragits in till kronan.

Mellan 1715 och 1719 användes Visingsborg som förläggning för krigsfångar från Stora nordiska kriget, huvudsakligen ryssar. De som avled under fångenskapen begravdes på Visingsö, vid den så kallade Rysskyrkogården. Landshövdingarna i Sverige hade befallts att hålla de ryska krigsfångarna instängda under bevakning. De flesta fördes till Visingsö och internerades på slottet, bevakade av öns allmoge. Trots möjligheten att anställa ryssar mot kost och logi, var det få bönder som utnyttjade detta. För att förhindra rymningar samlades öns båtar in och låstes, och fångarnas hår och skägg rakades av.

Antalet krigsfångar på Visingsborg steg snart till över tusen, däribland general Ivan Trubetskoj. Även danska, holländska och engelska fångar internerades. Svält drabbade fångarna vid flera tillfällen, värst våren 1717, vilket ledde till en revolt där flera hundra fångar flydde ön. Karl XII ingrep när han fick vetskap om missförhållandena, och den ansvarige landshövdingen, generalmajor Georg Reinhold Patkul, åtalades och dömdes till ämbetets förlust.

Natten mellan den 22 och 23 december 1718 förstördes slottet i en förödande brand. Trots anklagelser mot de ryska krigsfångarna, fastställde en utredning i januari 1719 att branden var en olyckshändelse. Efter branden förflyttades de cirka 1 600 fångarna till Jönköping, Eksjö, Gränna och Växjö. De ryska krigsfångarna befriades efter freden i Nystad den 30 augusti 1721.

Dagens kvarvarande slottsruin består huvudsakligen av murarna från den södra slottslängan.