En grotta på 10–17 meter med rätt högt till tak. Den är lätt att ta sig ner i och ut ur då taket är högt. Det är däremot rätt brant både på vägen till grottan och ner i grottan, så det är bäst att åka hit när det är rätt torrt i marken.
Det sägs att grottan en gång gick från Jättekullen till Bore Kulle runt en mil bort. Det finns många sägner om den, inte minst att det en gång bodde en jätte i var ände och att de en gång möttes i mitten och inte kunde komma förbi varandra. De ska bråka där än.
Vi mätte aldrig djupet när vi var där och källorna säger lite olika. Oavsett var den djup nog att det blev riktigt mörkt och kallt där inne.
Thobias inne i He-grottan där temperaturen är betydligt lägre än de 25 graderna vi hade utanför.
Grottan är en sprickgrotta, så det är många skarpa vinklar och stenen ligger som skivor. Väggarna glänser lätt av kondensen och det känns rätt mystiskt där nere.
Vi hittade själva hit av en ren slump. Vår plan var att se utsikten från Tavlekullen på vägen hem från en rätt misslyckad utflykt. Det var först på plats vi såg skyltarna till grottan så vi gick dit istället. Det var sommaren 2026’s bästa spontana stopp.
Stigen till He-grottan är runt 700 meter och har några branta partier, dessutom går den ofta längs med skarpa sluttningar.